Sanasto främjar saken av alla finländska författare – både erfarna skribenter och nybörjare. I den här artikelserien lyfter vi fram Sanastos nya kunder som får berätta vad som var viktigt i debutprocessen och hur skulle de kunna fortsätta skriva också i framtiden. Nu får författaren Alexander Öhman berätta sina tankar och åsikter kring temat.
I början var det fråga om en viss stämning, en viss livskänsla. Ur den här livskänslan växte karaktärer och så småningom en hel berättelse. Så här beskriver författaren Alexander Öhman skrivprocessen av sin debutroman Genomlyst (Scriptum, 2021) som har egenskaper av idéroman, journalistisk thriller och essäistik.
Romanens karaktärer har olika uppfattningar om vad som gott och rätt, vilket leder till en existentiell kamp i verkets litterära värld. Öhman ville aktivt belysa olika sidor av samtiden, och i slutändan blir romanen en litterär korsexponering av olika tider. Verket förmedlar och ifrågasätter olika strömningar och idéer – och enligt Öhman finns romankonstens styrka precis där.
– I lyrik försöker jag fånga ett speciellt ögonblick medan i prosa kan jag skapa meningsfullhet ur stoff från olika kulturer, tider och idéer, säger Öhman som ytterligare skriver låttexter.
Livet erbjuder mycket att plocka och disponera för den som skriver. Enligt Öhman presenterades alla väsentliga detaljer för honom: till exempel organiserade en präst en stor demonstration i Helsingfors under skrivprocessen. Den här demonstrationen är bara en av många episoder som organiskt hamnade i verket.
– Det bästa med att skriva är den energi som kommer. Vissa människor berättar historier i sociala sammanhang medan andra gör inte så men har ändå mycket att säga. Att skriva precis de ord som jag en gång ville säga – det fyller mig med glädje, säger Öhman.
Språk som en skugga
Dagtid jobbar Öhman som doktorand i filosofi vid Åbo Akademi. Både författaryrket och forskaryrket handlar om att läsa och skriva: forskare och författare behöver språk för att kunna agera i världen. Svenska är debutantens enda språk när det kommer till skrivandet.
– I slutändan kan språket få tag på den inre världen bara på ett väldigt begränsat sätt. Språket är en slags skugga av verkligheten, säger han.
Målet med det moralfilosofiska doktorsarbetet är att utvinna en etik ur Fjodor Dostojevskijs romaner. Öhmans grundfrågor – till exempel godhet, skuld och medlidande – är desamma både som filosof och som författare. I det litterära växelbruket blir akademiska texter stoff till fiktiva skapelser.
Den första romanen skissade han parallellt med forskningen. Det var bara under färdigställandet av verket då han kunde satsa all energi på romanen tack vare ett stipendium. På tal om levebrödet tar författaren också fram det eviga dilemmat mellan trygga inkomster och kreativt arbete.
– Det är nödvändigt att skaffa pengar men samtidigt kräver den inre världen en viss form av kompromisslöshet, konstaterar Öhman som helst jobbar under kontorstiden, från nio till fyra.
Skapare av berättelser och upphovspersoner
Det var Scriptum-förlaget som föreslog debutanten att bli medlem i Sanasto. Än så länge har hans erfarenhet av upphovsrättsorganisationen varit positiv.
– Den information som jag hittills fått från Sanasto har varit väldigt bra.
Romanens skribent är inte nödvändigtvis samma person som står bakom signaturen, berättar Öhman och säger sig ha skapat en slags upphovsperson för sin debutroman. Författarfrågan är också förknippad med praktiska perspektiv: för att bli medlem i Finlands författarbund ska man ha utgivit två verk. På grund av detta är debutanten försiktig med att kalla sig själv författare.
I alla fall fortsätter arbetet med sanning, skönhet och andra stora frågor.
– Jag har vissa planer för skrivandet, avslöjar han.
Text: Venla Valtanen
