I skolan var Karin Erlandsson dålig på allt förutom att skriva. Hon svarade på ”Pelle har fem päron och tre kompisar. Hur ska han dela dem?” slags matematiska gåtor med fem sidor av reflektion. Då insåg hon att det enda alternativet var att skriva.
Den unga skribenten började studera litteraturvetenskap och ville leva på sitt skrivande i vilken form som helst. Drömmen om att skapa skönlitteratur bubblade under ytan, vilket ledde till att Erlandsson jobbade många år parallellt som journalist och skrev böcker på kvällar och helger. Sedan blev hon sjukskriven för utmattningsdepression.
Att skriva är mitt sätt att leva. Om jag inte sätter ord på allt så existerar ingenting.
– På vägen mot tillfrisknande insåg jag att det finns en sak som jag vill i livet: skriva färdigt romanen som jag hade börjat. Jag ville ge mig självrespekt att förverkliga min största dröm som det hade blivit. Färdigställandet tog bara ett halvt år, och Minkriket publicerades 2014, berättar Erlandsson.
Efter debuten har författaren skapat ett imponerande antal böcker både för barn och för vuxna. Nästa år ska hon ge ut fem böcker varav en är en vuxenroman. Skrivandet fungerar med strikta rutiner: Erlandsson räknar ut hur många ord hon måste skriva per dag för att bli färdig inom en viss tid. Sedan är det bara att noggrant följa ett schema.
– Att skriva den första versionen är svårt. Den blir alltid ett slags textflöde som kräver hård redigering. Lyckligtvis tycker jag om det skedet! Då får jag vara litteraturvetare åt min egen text och säga till mig själv: förstärk här, tänk på det här och så vidare.
Allt handlar om berättelser
Erlandssons produktion förknippas ofta med fantasy och barndomslitteratur. För henne handlar allt bara om berättelser som måste berättas. Direkt när författaren vet berättelsen så vet hon också formen – och i den processen spelar intuition en mycket större roll än genrer.
– Börjar vi kategorisera så betyder det att vi begränsar mer än öppnar. Därför är jag inte särskilt intresserad av var man placerar mig på biblioteket eller vad marknadsföringsavdelningen bestämmer om det jag skriver. Själv läser jag allt från deckare till barnböcker och ser upp till Astrid Lindgren som jobbade kreativt med skilda genrer, säger Erlandsson.
Till en början var författaren bekymrad över fantasy-stämpeln på sina böcker. Fantasyn kändes som en hemlig genre med en massa koder. En riktig fantasyförfattare måste kunna de här koderna för att inte göra bort sig. Sedan förstod Erlandsson att Lindgrens Mio, min Mio också är fantasy med sin unika värld – liksom hennes egna litterära verkligheter.
Det krävande med fantasylitteraturen är att man måste komma ihåg hela sitt världsbygge. Erlandsson hittar gärna på fantasyelement men minns dem endast med hjälp av listor och skickliga redaktörer.
– I den verkliga världen vet vi att solen är på himlen och att det blir vår. I en fantasyvärld kan jag hitta på allt men det måste stämma. Det kan inte finnas en gul sol på sidan 5 och en blå sol på sidan 16. Man får ingen fysik eller biologi gratis utan man måste ha det i huvudet.
Författarresor till Finland och Sverige
– Att skriva är mitt sätt att leva. Om jag inte sätter ord på allt så existerar ingenting. Förstås är jag jätteglad att någon vill dels ge ut och dels läsa mina böcker. Men jag skulle skriva ändå! Jag lär mig alltid något nytt med det: just nu skriver jag till exempel lättlästa texter, vilket känns utmanande och roligt, Erlandsson säger.
Det finns en sak till som hon behöver för att existera: havet. Därför känns det naturligt att bo på Åland. Att bo på Åland innebär också månatliga författarresor till det finska fastlandet och Sverige. Erlandsson slår ofta många flugor i en smäll: hon kan ha en intervju, en radiomedverkan och fem skolbesök under en och samma vecka.
Jag tror på riktigt att litteratur kan förändra världen.
Enligt Erlandsson är det väldigt givande att besöka skolor och det hör till hennes uppdrag som författare. Just nu har hon dock ett treårigt arbetsstipendium från Centret för konstfrämjande. Stipendiet ger henne den lugn som behövs för att kunna isolera sig och fokusera endast på skapandet.
– När jag sade upp mig från Nya Åland visste jag att antingen kommer jag att ha ont om pengar eller ont om tid. Det går bara periodvis att leva på inkomsterna från författaryrket. Därför försöker jag alltid spara lite ifall jag inte får stipendier eller det blir katastrof, Erlandsson berättar.
Erlandsson tycker att det svåraste med författaryrket är att inte bli avundsjuk för andra författares pris, stipendier och framgångar. Det finns mycket i branschen som kan ta fram ens sämsta sidor. Ändå känns det värt det.
– Jag tror på riktigt att litteratur kan förändra världen – men inte kollektivt utan individuellt. En människa läser en bok där hen kanske hittar något: igenkänning, glädje, flykt… Sedan går hen ut i världen med den boken i kroppen. Den läsande människan kan förändra världen, konstaterar Erlandsson.
Text: Venla Valtanen
